Sedan en månad tillbaka repeterar jag kanji i stort sett varje dag, alltså japanska skrivtecken. Eftersom det rör sig om tecken som jag har lärt mig för flera år sedan och nu aktiverar igen, är det intressant att observera hur de sakta kommer till liv igen i minnet.
Jag dristar mig till att formulera en teori för optimal repetition, baserat på egna observationer och med ytterligare stöd i ”det logaritmiska minnet”. Nämligen: Ju längre tid det tar att aktivera ett visst minne vid ett givet tillfälle, desto starkare blir repetitionseffekten. Förutsättningen är att minnet verkligen går att aktivera, dvs att det inte är ”bortglömt”, så att man måste titta på texten igen varvid man utbrister ”ja just det!”. Men om man kommer ihåg det, och det tar en liten stund att plocka fram det, så sker det mängder med mentala processer under den tiden, och alla dessa processer bidrar till att förstärka minnet sedan.
Av denna anledning är det inte optimalt att repetera för ofta. Risken när man repeterar för ofta är att man bara repeterar ytligt, dvs att minnet inte fäster sig ordentligt i en. Man måste tillåta att det går en tid innan man repeterar, om man vill att minnet ska förbli aktivt ytterligare en längre tid. Exempel: Repeterar man något nytt varje dag i en månad, och sedan släpper det i en månad, kommer man komma ihåg mindre än om man hade repeterat det dagen efter, efter en vecka, efter fyra veckor eller enligt något liknande ”logaritmiskt” mönster. Låter som en teori värd att utsätta för prövning.
Det hör till saken att gamla minnen är starkare än nya, för de har hunnit etablera fler förbindelser och associationer i vår hjärna.