Kategori: Uncategorized

Minnesteknikernas spontana ordning

De japanska kanjitecknen, ursprungligen hämtade från Kina, vittnar om sitt ursprung som minnestekniker. Olika delsegment har använts för att ömsom påminna om ett visst uttal, ömsom för att bygga upp en betydelse genom rebusliknande former. Man slås av avsaknaden av övergripande logik och systematik, men också av den logik som ändå finns i små delar.

Mitt minnessystem för kanji bygger delvis på platser. När jag skapade systemet hade jag ganska ytliga kunskaper i minnesteknik, och högg helt enkelt till med olika platser jag kände till. Någon plats blev till och med helt fiktiv (Ankeborg) och tanken slog mig aldrig att ordna platserna efter något logiskt system. Jag hade fullt upp med att utforma logiken i grundsystemet för att tänka på sådant. Varje plats motsvarar en läsning, exempel: SAI = Paris. KA = San Francisco. KAN = Stadsbiblioteket i Göteborg.
Nu, flera år senare, när jag fortsätter med japansk memorering, slås jag alltså av att jag aldrig tänkte på att ordna platserna så att snarlika ljud ligger på närliggande platser. Det hade varit så mycket lättare att fylla ljudrymden med olika välbekanta platser, snarare än avlägsna reseminnen. Så när jag får tillfälle att ”renskriva” systemet för att lära ut det till andra, så kommer systemet att göras om i enlighet med detta.

Då kan man observera skillnaden mellan spontan ordning, när som i detta fall minnesplatser väljs efter behov, och en mer rationell ordning, när man sätter sig ned och skapar ett bättre system i ljuset av tidigare erfarenheter. Processen tar emellertid aldrig slut: Vilken som helst rationell ordning kommer visa sig ofullständig, när erfarenheterna växer och blir fler, och då är det återigen den spontana ordningen som styr.

Förståelse och mönster

Den upplever sig förstå som (tycker sig) se ett mönster. Mönstret bildas av relationerna mellan de ingående komponenterna. Om relationerna är kausala till sin natur, eller om relationen avspeglar något som existerar oberoende av observatören, så rör det sig som faktiskt förståelse. Om relationerna däremot skapas i stunden, som lekfulla bilder, baserat på analogi och likheter, rör det sig inte alls om förståelse av det verkliga fenomenet.

Repetetionsteknik

Sedan en månad tillbaka repeterar jag kanji i stort sett varje dag, alltså japanska skrivtecken. Eftersom det rör sig om tecken som jag har lärt mig för flera år sedan och nu aktiverar igen, är det intressant att observera hur de sakta kommer till liv igen i minnet.

Jag dristar mig till att formulera en teori för optimal repetition, baserat på egna observationer och med ytterligare stöd i ”det logaritmiska minnet”. Nämligen: Ju längre tid det tar att aktivera ett visst minne vid ett givet tillfälle, desto starkare blir repetitionseffekten. Förutsättningen är att minnet verkligen går att aktivera, dvs att det inte är ”bortglömt”, så att man måste titta på texten igen varvid man utbrister ”ja just det!”. Men om man kommer ihåg det, och det tar en liten stund att plocka fram det, så sker det mängder med mentala processer under den tiden, och alla dessa processer bidrar till att förstärka minnet sedan.

Av denna anledning är det inte optimalt att repetera för ofta. Risken när man repeterar för ofta är att man bara repeterar ytligt, dvs att minnet inte fäster sig ordentligt i en. Man måste tillåta att det går en tid innan man repeterar, om man vill att minnet ska förbli aktivt ytterligare en längre tid. Exempel: Repeterar man något nytt varje dag i en månad, och sedan släpper det i en månad, kommer man komma ihåg mindre än om man hade repeterat det dagen efter, efter en vecka, efter fyra veckor eller enligt något liknande ”logaritmiskt” mönster. Låter som en teori värd att utsätta för prövning.

Det hör till saken att gamla minnen är starkare än nya, för de har hunnit etablera fler förbindelser och associationer i vår hjärna.

Formuleringar använder procedurellt minne

Artikel i Scientific American om hur hjärnan arbetar när vi formulerar meningar. Tydligen är det proceduriella minnet mycket djupare involverat än man (vem?) tidigare trott. Det deklarativa minnet, som används vid memorering av fakta, spelar mindre roll.

I experimentet som nämns får personer med störning i sitt deklarativa minne beskriva en bild, efter att de först fått höra en fras uppläst. När de sedan beskriver bilden, använder de en liknande struktur på den mening de formulerar själva, som i meningen de nyss hört – men som de glömt att de hört.

Jag brukar hävda att man vid språkinlärning inte bara ska lära sig glosor och grammatik, utan även bygga upp – i sitt minne – ett stort frasförråd av typiska meningar som man brukar använda. När man memorerar dem, och repeterar dem, är tydligen det proceduriella minnet av stor betydelse, av studien att döma.

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=memory-for-grammar

Test

Testar att skriva något för att se hur det ser ut.