I have long wondered what it takes for collective intelligence to be better than individual intelligence. Under what circumstances and conditions will a group outperform an individual?
Boston Globe skriver om en studie av Thomas W. Malone, director of the MIT Center for Collective Intelligence: http://www.boston.com/bostonglobe/ideas/articles/2010/12/19/group_iq/?page=full
Studien har publicerats i Science.
(HT: MR)
There are an endless number of studies like this, where they expose subjects to some kind of stimuli and then test their capacity to remember, learn, calculate or cooperate etc, and from the quantitative data, some form of scientific conclusion is drawn, and this data is then considered to be more or less trustworthy.
Fine. I have no problem with this, quite the contrary, I can think of a hundred similar studies I would like to see performed in this way.
It’s just that I think we are missing many pieces of knowledge that are quite readily attainable through development of the ability to observ one’s own thought processes, to actually study psychology using one self as the study object. That is not science in the general sense, but at the very least it can serve as a basis for dreaming up ideas for statistical examination – and I think this is how it is done many times. Many ideas might start with a person thinking ”this is how it works for me, let’s test it on a lot of people”.
The fact that something has not yet been tested on sufficiently many people though, is of course not a proof that a particular claim or hypothesis is not useful. Not relying on something on the basis that it is not properly studied yet, is perhaps a good strategy many times, but not always. I shall have to get back to this at a later time.
Det finns en psykologisk skillnad mellan saker som är nära och saker som är långt borta.
Det vi har nära inpå behandlar vi på ett sätt, det fjärran på ett annat. Detta får konsekvenser eftersom vi omedvetet tillskriver fenomen olika egenskaper beroende på i vilket fack de har råkat hamn.
Ett lysande exempel som Robin Hanson tar upp gäller /framtiden./ Framtiden är blå, tecknad i stora, raka linjer utan smådetaljer, ungefär som när man tittar på berg eller horisonten … Och det påverkar även vår syn på hur samhället är i framtiden. Men framtiden anländer aldrig, när vi väl är där, när året till slut blir 2010 – då är det istället nära och behandlas på ett annat sätt i hjärnan.
Robin Hanson presenterar en intressant hypotes på sin blogg: De värderingar vi idag betraktar som liberala (”livsstilsliberala”, dvs sådana som är ganska jämnt fördelade över höger-vänsterskalan politiskt) är i själva verket de kringströvande samlarfolkens moral som övergavs när människor gick över till att bli bofasta jordbrukare. Den moral och de värderingar som då blev dominerande är de vi idag förknippar med ett konservativt synsätt. När industrisamhället nu har skapat ett omfattande välstånd menar Hanson att människor använder sin nyfunna rikedom till att återgå till de värderingar som känns mer ”naturliga”, och som alltså i hög mån då är mycket äldre än jordbrukarsamhällets moral.
http://www.overcomingbias.com/2010/10/two-types-of-people.html
Robin Hanson är professor i ekonomi på George Mason University i USA och har en av de mest intressanta bloggarna jag någonsin läst. ”Overcoming Bias” heter den och även om han tar upp många blandade saker är den röda tråden att identifiera hur och varför människor tänker, tycker och agerar som vi gör.
Hanson fascinerar mig eftersom han verkligen lyckas hitta ”nya” saker, det är inte gammal skåpmat utan verkliga, egna observationer han lyfter fram och ger exempel på.
Via Marginal Revolution hittar jag en artikel i Wall Street Journal av Talking Heads-sångaren David Byrne. Han beskriver vad som skulle vara den perfekta staden, om det gick att magiskt transplantera det som gör olika världsstäder bra till en enda stad: storlek, attityder, trygghet, boulevarder, parkering osv. Intressant, men det jag främst slogs av var ett citat:
/En stad kan inte vara för liten. Storlek garanterar anonymitet – om du gör ett pinsamt misstag i en stor stad, och det inte är på löpsedlarna, kan du förmodligen göra det igen. Den generösa attityden mot misslyckande som stora städer tillåter är ovärderlig – det är så det skapas saker. I en liten stad känner alla till dina misslyckanden, så du är mer försiktig med vad du kan tänkas ge dig på. //
/http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574403293064136098.html/ /
Att framföra ståndpunkter som går ut på att ny teknik har en förödande inverkan på människors sinnen (eller hjärtan) medför ofrånkomligen reaktioner med såväl medhåll som mothugg.
Att internetanvändande förändrar hjärnan är intressant, men knappast förvånande. Själva läsförmågan som sådan innebär en kraftig neurologisk förändring, vilket bekräftats bl.a i en studie av Martin Ingvar mfl på Karolinska Institutet: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_119431.svd
När man undersökte hjärnorna och hur de arbetade hos icke läskunniga portugisiska kvinnor i fiskarbefolkningen, och jämförde med deras läskunniga systrar (som efter vad traditionen bjöd inte undanhållits skolgång), såg man tydliga skillnader i de delar som hanterar abstrakt tänkande, skillnader som även syntes i deras resultat på begåvningstester.
Man kan se det så att hjärnorna anpassar sig till sin miljö, till nätet. För att vi ska klara av att överblicka informationsflödet kräver det vissa egenskaper hos hjärnorna, förmågan att inte fastna i meningslös information. Man måste inte läsa klart alla artiklar. På så sätt är utvecklingen positiv.
Den som likt undertecknad undervisar i snabbläsningens konst vet emellertid också att även om inte allt förtjänar att läsas djupt eller överhuvudtaget, så kräver den djupa förståelsen att vi faktiskt lägger tid på texter som kräver det. Koncentrationsförmågan kan inte ersättas av något annat. Effektiv snabbläsning förutsätter till och med koncentration, annars tappar man bort sig och förstås inte vad man läser.
Jag driver tesen att de som kombinerar och utvecklar sin koncentrationsförmåga kombinerat med ett vidsträckt och för all del flackande avskummande läsande på nätet, kommer att ha ett övertag jämfört med dem som bara behärskar ytlighet.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/det-rastlosa-sokandet-painternet_4943309.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vad-gor-internet-med-vara-hjarnor_5036963.svd
Ron Rosenbaum i Slate förespråkar radikal skepticism som motsats till den ateism Dawkins, Hitchens mfl står för, och som blivit mycket populär nuförtiden.
Han skriver: Faced with the fundamental question: ”Why is there something rather than nothing?” atheists have faith that science will tell us eventually. Most seem never to consider that it may well be a philosophic, logical impossibility for something to create itself from nothing.
[…]I just don’t accept turning science into a new religion until it can show it has all the answers, which it hasn’t, and probably never will.
Trots att jag inte själv är vare sig radikal skepticist i den moderna bemärkelsen eller agnostiker kan jag inte låta bli att uppskatta Rosebaums text, som på många sätt framstår som den logiska följden av att förlita sig på förnuftet. Den är klok som inser hur lite han egentligen vet.
Notis om hur John Basinger började memorera Paradise Lost som 58-åring, som komplement till sin regelbundna fysiska träning. Nio år senare var han klar.
Jag gillar särskilt hans uttalande: ”Jag tänker på dikten på flera sätt. Som en katedral jag bär med mig i huvudet, en plats jag kan gå in i och vandra omkring i som jag vill.”
Det får mig även att tänka på vad ingen mindre än Londons borgmästare Boris Johnson sade om skolan, att barnen faktiskt borde lära sig saker utantill, att det är rätt att memorera: ”Vem som helst som älskar poesi kan vittna om att när du lär dig en bra dikt, så skaffar du dig en god vän. Du har en röst som dyker upp i ditt huvud, närhelst du vill, och säger något vackert och trösterikt och sant.”
Jane Magnusson recenserar vampyrfilmen Eclipse i DN och retar sig på protagonisten Bellas velighet och osäkerhet. Vilket ideal är det i vår tid, tycks hon mena. Så kommer hon på något som gör att dimman skingras: ”inser plötsligthur det ligger till. Dagens tonårstjejer är mer utsatta än de var på min tid. När höga polischefer anklagas för våldtäkt på småflickor räcker det inte med vanlig medelklasstrygghet. Man vill som Bella ha en gigantisk beskyddande varulv på höger sida och en mäktig vampyr på vänster. Identifikationen med Bella handlar inteom att hon är mesig, utan om att hon är utsatt. Äntligen förstår jag detta enorma vampyrprojekt.” /(Mina markeringar.)
Orden ”plötsligt” och ”äntligen” är särskilt intressanta. Skribenten ersätter en tidigare otillräcklig förståelse (att identifikationen skulle bero på Bellas mesighet), med en annan förståelse, som ger en bättre bild, nämligen att Bella istället är utsatt. Detta perspektivbyte sker fort (plötsligt) och resulterar i den klassiska känslan av lättnad när något svårbegripligt blir klart. Samma känsla fås även när något man tycker sig förstå, men ser som dåligt, efter en ny förståelse upplevs som normalt eller rentav gott. Bellas mesighet är förstås inte god, men i den nya förklaringsmodell som Magnusson använder blir den en förnuftig och naturlig reaktion på ett annat mycket värre missförhållande.
Äntligen förstår hon, och det kan mycket väl vara en korrekt modell. Men hur vet man? En intressant sak med förståelsefenomentet är att det fyller sin emotionella funktion oavsett om förståelsen är sann eller ej. Förståelse är – bland annat – att kunna göra en mental modell av ett fenomen på så sätt att det låter sig förutsägas och beskrivas. Det skänker en grad av kontroll över fenomenen, tillvaron.
Så hur ska man veta om en förståelse är sann eller om det är en missförståelse, ett missförstånd? Finns det något element i förståelsen som sådan som skvallrar om dess natur?
